Varför är det så fult att träna tal?

Den frågan har kommit upp några gånger i samtal med kollegor, både från dem och från mig. Frågan har kommit upp ungefär såhär:

“Det är sådana föräldrar som bara vill ha talträning hela tiden”

“Barnet kommer ändå inte bli talande så vi måste träna AKK”

“De andra tyckte att jag bokade in för många tal-behandlingar”

När jag hör den första meningen så kan jag lätt förstå logopeden som känner att föräldrar hela tiden tjatar på hen och har orealistiska förväntningar på vad deras barn ska kunna lära sig. Men jag kan också förstå den förälder som tycker att vi borde ge barnet en chans att uttrycka sig via tal, som längtar efter att få kommunicera med sitt barn på ett enklare sätt.

När jag hör den andra meningen så undrar jag varför tal och AKK skulle utesluta varandra. Och så undrar jag varför vi tror att tal handlar om perfektion?

De barn jag träffar mest är barn som inte gör sig förstådda med utomstående och många gånger inte helt med sina föräldrar heller. Om det är möjligt pratar vi omgående om AKK, ofta TAKK men även bildstöd och det händer att en talapparat provas ut. Men vi tränar också tal. För tal kommer alltid vara det lättaste sättet att kommunicera för den som behärskar det – det krävs inte att någon tittar på dig, du har inte ett begränsat ordförråd som med en bildkarta och det går snabbare. Tal, när det fungerar, är helt enkelt mer effektivt.

Och därför är det många som faktiskt väljer att tala och ser sig själva som talande även fast de är svårförståeliga, och som inte tar till sig sitt AKK så lätt och smidigt som vi skulle önska. För även om deras tal är svårbegripligt så kan det ändå upplevas som mer effektivt för dem.

Om det är vår utgångspunkt att vi ska hjälpa barnet att kommunicera så mycket och så funktionellt som möjligt, då blir det orimligt att utesluta den mest effektiva formen av kommunikation. Och om vår utgångspunkt är att vi ska hjälpa barnet att kommunicera så mycket och så funktionellt som möjligt så kanske vi kan släppa idén om att talträning skulle handla om ett perfekt uttal. För perfektion krävs inte för funktionalitet.

Ett visst mått av precision krävs för att kommunikationen ska bli riktigt funktionell, det är sant. Men man kommer väldigt långt bara genom att öka talets förståelighet även när det är långt ifrån perfekt. Och för den som inte kan uppnå eller upprätthålla full förståelighet pga struktur, neurologiska eller muskulära avvikelser, kognition eller annat så kan vi skapa riktigt funktionell kommunikation genom att träna tal och AKK. Det finns inget skäl att det ena skulle utesluta det andra.

Tvärtom vill jag hävda att vi tränar tal och AKK när vi kommunicerar med små barn. Föreställ dig att du har en tiomånaders bebis framför dig. Vad gör du? Jo du pekar, du gestikulerar, du förstärker bebisens gester genom att tolka dem, du pratar och du förstärker bebisens ljud genom att upprepa dem och ge dem mening. Du tränar alltså både tal – prata och ge feedback på bebisens ljud, och AKK – peka, använda gester och ge feedback på gester.

Så varför ska vi göra annorlunda om vi tränar kommunikation med barn med kommunikativa avvikelser? Vi kan prata, vi kan förstärka barnets tal och vi kan ge feedback på hur barnet ska göra för att orden ska låta så bra som möjligt, vi kan pekprata medan vi tränar, vi kan jobba med en talapparat medan vi tränar, vi kan använda tecken samtidigt som vi jobbar med orden och vi kan förstärka och tolka barnets pekande och teckenanvändning. 

Hur mycket vi använder av varje sak kommer variera, och måste variera beroende på individens önskan, individens förmåga, individens syn på sig själv som talande, inte talande eller delvis talande. För att det ska bli effektivt måste man förstås också ta med omgivningens förmåga och omgivningens önskan i beräkningen och så får man lägga krutet där det behövs. 

Men att bara erbjuda AKK, att bara dela ut teckenmaterial och talapparater utan att förankra det man gör i individen och omgivningen kommer inte fungera. Och ändå har jag själv suttit där som nyutexad med ett baspaket för tecken och på ett (ett!!) besök försökt få familjen att förstå hur bra det är med tecken som stöd och hej och välkommen tillbaka för uppföljning om 3-6 månader. Är det så konstigt om föräldrarna blir sådana som vill ha talträning? 

Ett annat och kanske viktigare skäl till att talträning ses som så lågprioriterat av en del i vår kår är något jag insett när jag läst i logopedgrupper.

En inte helt ovanlig fråga lyder ungefär såhär: 

Hej! Jag har ett barn i behandling som inte kan säga /k/ eller /g/, vad ska jag göra för att lära hen det? 

Svaren som rasslar in låter ungefär såhär: 

Använd en spatel och tryck ner tungan eller låt barnet hålla pekfingret på tungan, sked funkar också det är bra för det har man hemma. Träna med en cheerio som barnet ska hålla fast med tungspetsen, då kan tungan inte åka upp. Gör hostljud och harklingar, det känns nästan lika så barnet kan hitta velarer därifrån. 

 

Väldigt sällan kommer det svar som egentligen är det enda rimliga nämligen: Gör en grundlig bedömning av barnets talmotoriska förmåga så att du förstår vad det är som går fel! Arbeta utifrån det! 

Många tänker säkert nu att de visst gjort en bedömning och det är ju toppen om de gjort det men låt oss vara ärliga och benämna att logopedutbildningarna på intet vis ger en tillräckligt god utbildning i talmotorisk utveckling. Det räcker inte att lyssna på språkljuden och prova om barnet kan sträcka ut tungan, vissla och inte dreglar, det går att lära sig väldigt mycket mer – skönt va! 

Det är inget fel på tricks om de följer på en god bedömning. Men tricks utan bedömning av någon som faktiskt har kunskap om området är som om du skulle gå till fysioterapeuten med ont i ryggen och hen utan att titta på hur du rör dig eller undersöka dig skulle ordinera knälyft med kastruller i händerna för att det är bra att du kan träna med något som finns lätt tillgängligt hemma. Skulle du känna att det var en tillförlitlig bedömning?

Om någon i logopedgrupper ställer en motsvarande språklig fråga, kanske: 

Hej! Jag har ett barn som verkar förstå dåligt, hen svarar avvikande på vanliga frågor. Vad ska jag göra för att få hen att förstå? 

Så svarar nog ingen något annat än: 

Vilka test har du använt? Hur presterar hen på TROG-2, CELF-4? Hur fungerar pragmatik? Hur är det med arbetsminne?

 

Med samma repekt för språkbedömning som för talbedömning borde förslagen lyda ungefär att man kan prova att sätta upp bildkartor på väggarna eller be folk prata långsammare. Det hjälper kanske någon, men utan en adekvat bedömning vet du inte om det faktiskt hjälper din patient. 

För vår profession, för vår möjlighet att få andra att inse hur viktiga vi är, för att få politiker att öka tillgången till logopeder måste vi behandla alla delar av vår professionsutövande med samma respekt. Vi måste visa att det krävs utbildning och erfarenhet för behandling av barn med talsvårigheter likaväl som det krävs utbildning och erfarenhet för behandling av vuxna efter stroke, röstbehandling, dysfagi, AKK, neuropsykiatri, läs- och skriv.. you name it. Logopedutbildningen är en omfattande utbildning och logopeder är ambitiösa och kunniga, men fyra års utbildning ger oss inte specialistkunskap inom något av alla logopediska områden, låt oss inte låtsas att det gör det! 

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.