Att lära sig engelska via surfplattan är väl bra eller?

Många barnfamiljer har nuförtiden någon form av surfplatta, och i många familjer diskuteras det nog en del hur mycket den ska användas och vilket innehåll barnen ska få tillgång till. Den senaste tiden har jag reagerat mycket på många små barns stora exponering för engelska i spel och barnprogram – något jag inte rekommenderar, och jag ska därför försöka sammanfatta hur jag tänker kring språkligt innehåll och flerspråkighet.

För det första vill jag definiera flerspråkighet: Flerspråkig är den som befinner sig i en miljö där flera språk talas. Av en person eller flera. 

Det här kan man givetvis diskutera, men min utgångspunkt är att språk är något som sker mellan människor, det är ett utbyte och inte något som sker ensidigt från en maskin till en människa.

Anledningen till att jag vill ta upp flerspråkighet är att det är en stor skillnad på att se engelska barnprogram om man är flerspråkig med engelska och svenska som språk, jämfört med om man är enspråkig och ser engelska program. Men många vill ju att deras barn ska bli flerspråkiga på engelska och svenska med surfplattan och tvns hjälp.

Det är väl bra om barnet lär sig engelska ord? tänker många. Förr eller senare ska hen ju ändå lära sig engelska, varför inte göra det från början? 

Ja varför? 

Språk lär vi oss för att det är funktionellt. Vi har behov vi vill uttrycka och små barn lär sig att med rätt ord, placerade i rätt ordning kan de få sina behov uppfyllda bättre än bara genom att skrika eller peka. Språk lärs in i samspel med andra människor. Barnet pekar på en sak och får höra vad den saken heter. Barnet gör ett ljud och människor i närheten tolkar ljudet till att betyda en specifik sak och ger därför barnet information om att just det här ljudet betyder just den här saken. I en app eller ett tv-program kan barnet förstås också få lära sig vad saker heter; barnet kan få veta att det är ett “blue train” och en “red car”. Men betyder det att barnet kan använda orden funktionellt?

Som exempel kan min tvååring räkna “ett tå te” men hen kan inte använda “ett två tre” funktionellt för att räkna. Det är gulligt att hen kan rabbelräkna men hen kan inte använda sin kunskap till att be om två glassar eller tre kakor – räkneorden är inte ännu funktionella.

Ett flerspråkigt barn får höra samma ord i många olika kontexter. Hen får höra att “this is a red car” men också att “this is a raspberry, it’s red” eller “gosh it’s cold you’re all red round the ears now”. Det gör att ordet generaliseras till många olika situationer och ordet fylls med innebörd. Att veta att en bild är en “red car” innebär inte att man kan använda ordet korrekt eller föra en funktionell konversation på engelska. I bästa fall kan barnet generalisera så pass att hen kan benämna allt rött som “red”.

I sämsta fall använder barnet ordet “red” eller “car” eller “train” som sitt primära ord för begreppet. Ja, sämsta.

Varför det? 

Jo flerspråkiga barn har någon i omgivningen som talar språket (i det här fallet engelska) regelbundet. Den som talar ett språk flytande kan förväntas associera ljud hen hör till just det språket. Om en engelsktalande person hör ett litet barn säga “lädd” eller “ka” så kan hen förhoppningsvis förstå att barnet säger “red” eller “car”. Men en person vars bästa språk är svenska och som inte talar engelska på en regelbunden basis har troligtvis mycket svårare att identifiera vilket ord barnet säger. En primärt svenskspråkig person tolkar nog “lädd” som “rädd” och “ka” som “kram” eller något annat med liknande ljudstruktur på svenska.

Just det här händer mig allt oftare. Barn med språkliga svårigheter kommer till mig och benämner ord på engelska. De har, eftersom de är småbarn, ofta inte ett korrekt uttal, de säger kanske inte /s/ eller /k/ eller /g/, och absolut inte /r/ eller sje- eller tje-ljud, kanske inte /l/ heller. Jag är bra på att förstå vad barn säger ändå för det har jag tränat mig på. Men när ett barn säger “ta” för “car” tar det mig ändå lång tid att förstå vad barnet menade för min omedelbara association som en primärt svenskspråkig person är svenska ord.

Som jag skrev i början behöver ett barn respons på det hen säger för att utvecklas språklig. Vuxna behöver tolka barnets yttrande, ge modeller på hur det ska låta, bekräfta att de förstått ordet och utöka barnets yttrande för att ge modeller på meningsbyggnad. Om vuxna förstår barnet sämre får barnet färre responser, färre modeller och får höra orden färre gånger och i färre kontexter. Det här händer barn som har en avvikande uttalsutveckling och jag är övertygad om att det händer barn som använder ord på ett annat språk än det eller de språk omgivningen använder regelbundet.

Ytterligare en kunskap vi har är att barn lär sig språk i den utsträckning de exponeras för ett visst språk. Det är en vanlig föreställning att “barn lär sig som svampar” men språkligt är det inte sant. Små barn lär sig inte ett andraspråk snabbare än vuxna! Vuxna lär sig mer effektivt för de har en språklig organisation att stoppa in ett andraspråk i. Det vi vet är att ju bättre en person behärskar sitt förstaspråk, desto lättare blir det att lära in ett andraspråk.

Det enda små barn är bättre på gällande andraspråksinlärning är fonologi, dvs uttal. Små barn bryter i mindre utsträckning än vuxna. Vuxna slutar kanske aldrig att bryta trots att de är språkligt duktiga, medan barn kan vara språkligt ganska dåliga och ändå inte bryta. Därför överskattar vi ofta små barns kapacitet att lära sig nya språk.

Flerspråkiga föräldrar vet dock ofta att det kan vara ganska svårt att få barnet att lära sig ett språk som de bara hör i hemmet. Ju äldre barnet blir desto mer hör det av majoritetsspråket och många barn blir bättre på majoritetsspråket än sitt förstaspråk. Anledningen till att det är att barn lär sig det språk bäst som det hör mest. 

Det ger två tankar: dels kommer den engelska exponeringen i en familj där engelska inte talas funktionellt vara för liten för att faktiskt ge barnet en funktionell engelska. Dels kommer exponeringen för det/de språk som faktiskt talas i familjen bli mindre ju mer barnet sitter och tittar på engelska barnprogram. För vissa barn spelar det ingen roll, det de hör av sitt förstaspråk är tillräckligt. För andra barn är det inte tillräckligt och deras förstaspråk blir istället torftigt. För ytterligare andra barn har de flera andra funktionella språk i familjen och exponeringstiden delas redan mellan flera olika språk. För surfplattade här barnen rekommenderar jag starkt att man tar bort alla engelska tv-program och appar.

Man kan vidare diskutera hur mycket “skärmtid” barn alls ska ha – de officiella rekommendationerna både i Sverige och i många andra länder är max en timme för små barn. Faktum är att ingen vet långtidseffekten av “skärmtid”. Personligen tror jag att det är väldigt beroende av hur “skärmtiden” används, mer om det kan du läsa här.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.