Talmotorik

Talmotorik är den motoriska styrningen av de muskler som måste samarbeta för att våra munnar och stämband ska kunna skapa olika ljud. Precis som med annan motorik är talmotoriken någonting som utvecklas under barnets småbarnstid. Det nyfödda barnet har faktiskt inte de anatomiska förutsättningarna för att göra ljud genom munnen! Det beror på att det nyfödda barnets svalg är utformat så att luftvägarna är skyddade och barnet kan amma samtidigt som det andas genom näsan. När barnet växer hamnar struphuvudet med stämbanden längre ner i halsen och det blir nu möjligt för barnet att börja göra ljud genom munnen.

Motoriken i munnen utvecklas succesivt från att barnet bara gör ljud där munnen är öppen (vokaljollret “aaaoooo”) till att bli ljudvariationer där munnen öppnas och stängs (reduplicerat stavelsejoller och stavelsejoller “bababa mamama bobaba”). Barnet lär sig kontrollera rörelserna och att planera dem.

Rörelsernas planering sker i hjärnan. Det är hjärnan som måste säga till nerverna att sätta igång rätt muskler för att att ett visst ljud ska kunna skapas. Det är ett avancerat system. För att en ljudsekvens (tex ordet “mamma”) ska kunna produceras måste hjärnan göra ett motoriskt program för ljudsekvensen, nerverna ska skicka programmet till berörda muskler och musklerna måste samarbeta för att få fram sekvensen korrekt. Och det är många muskler som ska samarbeta; de som styr käkens öppning och slutning samt de muskler som ser till att käken inte åker iväg åt sidan eller bakåt/framåt; de muskler som styr läpparna och kinderna så att vi kan runda läpparna eller sprida dem; tungans muskulatur som gör att tungan kan lyftas mot gomtaket i framkant, i mitten eller längst bak; och dessutom muskulaturen runt lungor och stämband som ser till att vi kan göra ljud med stämbanden liksom den mjuka gommen längst bak i svalget som stängs för de flesta språkljud men öppnas och släpper ut luft ur näsan för de ljud vi kallar för nasaler (n, m och ng).

Små barns motoriska program är inte färdigkalibrerade ännu och små barns rörelsemönster är faktiskt inte likadana som hos större barn eller vuxna. I allmänhet är det lilla barnets rörelser större och mindre självständiga. Gällande tal betyder det att små barn inte rör läpparna separat för att göra ljuden “m”, “b” och “p” utan de pressar ihop läpparna genom att röra käken upp och ner istället. Rörelsen är ganska grov och det kan därför variera lite från gång till gång och ordet “mamma” blir ibland “mamma” och ibland “mamam” eller kanske “ammam”. Det fungerar i munnen på samma sätt soJgapar2m med resten av kroppen; små barn snubblar lite oftare och de missar om de sträcker sig efter något som rör sig därför att deras hjärnor inte har tillräckligt flexibla och finkalibrerade program ännu. Precis som med andra rörelser gäller det att barnet tränar på rätt rörelser i munnen för att de talmotoriska programmen ska bli välfungerande.

Inlärningen av begrepp, utvecklingen av språkförståelse och utvecklingen av tal måste ses som ett dynamiskt system där varje del påverkar de andra. Det lilla barnet säger “papapapa” och får auditiv information om hur det låter och sensorisk information från munnen hur det känns. Men barnet får också social information om pappa kommer till det ljudet och barnet får emotionell information om pappa är glad när han kommer. Tillsammans gör de olika intrycken att barnet kan koppla ihop känslan + ljudet + personen till begreppet “pappa”. En kort film om det hittar du här. 

Det finns forskning som visar att barn som har problem med en del av systemet, tex den motoriska informationen, också får svårare att lära in nya ord. Den ena delen påverkar alltså de andra.

Varför blir det problem?

Problem med talmotoriken kan bero på flera olika faktorer. Det kan uppstå till följd av en skada eller ett syndrom men även barn som i övrigt har en typisk utveckling kan ha problem med talmotoriken. Problemet kan vara innervation av talmuskulaturen, alltså att nervbanorna från hjärnan till musklerna inte fungerar så effektivt som de ska. Det kan bero på sensoriska problem, att känselförnimmelsen hos barnet är annorlunda och att barnet inte har fått en så tydlig sensorisk information om hur det känns i munnen när hen gör olika ljud och kanske har svårt att hitta artikulationsplats för olika ljud. Musklernas tonus, dvs den grundspänning som finns i alla muskler, kan vara antingen för låg eller för hög. Låg tonus gör det svårare att sätta igång muskelrörelser och hög tonus kan göra det svårare att stänga av den. Och ibland vet man inte varför barnet har fått problem med just detta.

Problemen kan drabba samtliga delar av talmuskulaturen eller bara vissa delar av den. Det kan också vara ett apraktiskt problem vilket betyder att barnet kan utföra rörelserna men att den motoriska planeringen för produktionen av en viss ljudsekvens inte fungerar och barnet har svårt att sätta igång rörelserna viljemässigt. Apraktiska svårigheter ger upphov till inkonsekventa ljudsystem där ljudsekvenserna ibland låter bättre och ibland sämre.

Talmotorik innefattar också dysartriska problem, vilket är ett problem där musklerna inte är tillräckligt snabba och/eller starka. Då blir artikulationen sluddrig och otydlig.

Det är heller inte ovanligt att det finns svårigheter inom flera av ovanstående delar.

Behandling av talmotoriska svårigheter

Talmotorik och oralmotorik blandas lätt samman då de delvis berör samma muskler och samma område på kroppen, nämligen munnen. Men de skiljer sig faktiskt åt. Talmotorik är styrningen av ljudsekvenser, alltså den motoriska styrningen av tal. Oralmotorik är styrningen av de rörelseprogram vi behöver för att kunna äta, tugga, svälja, smacka med läpparna och sträcka ut tungan. Vissa personer har svårigheter med både talmotorik och oralmotorik, men det behöver inte alltid vara så. Eftersom styrningen handlar om de motoriska programmen i hjärnan kan det finnas välfungerande program för att tugga och svälja men dåligt utvecklade program för att producera ljud. Därför hjälper det inte att träna oralmotorik om det är talmotorik som är problemet.

Ibland kan det dock vara motiverat att göra oralmotoriska övningar om syftet tex är att barnet ska bli uppmärksam på sin mun och rörelserna i munnen, eller om det finns en tonusproblematik och syftet är att öka aktivitet i musklerna. Men att träna rörelser i munnen ger ingen automatisk förbättring av ljudsystemet.

Talmotoriska problem skiljer sig också från fonologiska svårigheter även om mycket tyder på att de kan hänga ihop och övergå från det ena till det andra. Skillnaden är att vid talmotoriska svårigheter har barnet svårt att utföra rörelsen som krävs för att producera en viss ljudsekvens, medan vid fonologiska svårigheter kan barnet utföra rörelsen men har svårigheter att diskriminera mellan ljud och alltså veta vilket ljud hen ska göra, eller så har barnet ersatt ett ljud med ett annat och gör det konsekvent. Du kan läsa mer om fonologisk utveckling på sidan fonologi – uttal.

Barn med talmotoriska svårigheter har alltså inte utvecklat effektiva program för att utföra rörelser i tal och/eller de kan ha svårigheter med anatomi och/eller funktion genom muskeltonus och innervation av muskler. Ofta kan de ha lärt sig ett kompensatoriskt rörelsemönster som gör det möjligt för dem att uttala vissa ljud men som också gör det omöjligt att uttala andra ljud eller att uttala vissa ljud ihop. Tex kanske barnet biter ihop käken för att stabilisera den, vilket gör att det går bra att säga ljud med liten käköppning men alla ljud som kräver större öppning blir svåra. Om barnet har en sådan “strategi” behöver hen hjälp att lära sig ett mer effektivt rörelsemönster och det är därför viktigt att varje upprepning i träningen blir bra, annars riskerar man att bara fortsätta träna in den kompensatoriska strategin.

Talmotoriska svårigheter behandlas framgångsrikt med behandling som bygger på motorisk inlärning där man tränar hela ord och inte enskilda språkljud samt ger tydlig information till barnet om hur ordet sägs genom att låta barnet imitera, ge verbala instruktioner och ge taktil eller taktil-kinestetisk guidning. Det finns flera olika behandlingsmetoder, metoden PROMPT kan du läsa mer om här under rubriken PROMPT. 

Många barn med talmotoriska svårigheter är hjälpta av att få extra ledtrådar för hur de ska göra ljudet. Det kan vara genom taktil/kinestetisk input men också att få stöd av handtecken eller bokstäver eller kanske bilder.

För barn med större uttalssvårigheter är det viktigt att få en bedömning av en logoped som kan avgöra om barnet har fonologiska eller talmotoriska svårigheter så att barnet får tillgång till effektiv och evidensbaserad behandling. Ta kontakt med din närmaste logopedmottagning om du är orolig för ditt barns uttal!

 

 

Text och bild: Torunn Liljegren, leg logoped.