Mitt matselektiva barn

Det finns andra som kan mycket mer än vad jag kan om ätsvårigheter hos barn, och andra som har väldigt mycket mer erfarenhet. Det jag har är ett eget selektivt barn och ibland pratar jag med kollegor om honom och ibland har de kollegorna sagt att jag borde dela med mig om hur vi jobbat med att hitta modet att smaka. Så det ska jag försöka med.

Först vill jag säga att alla barn befinner sig på en skala från de som äter allt till de som äter inget. Just mitt barn befinner sig närmare ytterkanten där man inte äter någonting än kanten där man äter allt, men han äter ändå och har egentligen aldrig ätit för lite (förutom att det var lite svårt som pyttebebis), bara för få saker. Jag säger det för att jag lärt mig att väldigt många föräldrar är oroliga för hur deras barn äter, men de allra flesta har inte så stora skäl som de tror till att vara oroliga.

Under en period jobbade jag på sjukhus med barn som hade svårt att äta av olika skäl. På grund av en svår start i livet, för tidig födsel, hjärtfel eller andra sjukdomar hade de barnen matats via sond i näsan och genom en knapp på magen under lång tid. Det är inte ovanligt att barn som sondmatats länge får svårt att äta, det finns till och med en risk att barn utvecklar “oral aversion”, alltså en ovilja mot saker i munnen efter att ha haft en nasogastrisk sond i bara ett par månader. Och det är ju inte så konstigt egentligen när man tänker på att de haft en slang i näsan och halsen som är hemskt obehaglig att sätta dit och som sitter fasttejpad i ansiktet och som gör att de kräks mer än andra. Och så har de positiva erfarenheterna av saker i munnen blivit förhållandevis små.

När jag jobbade med de barnen lärde jag mig att den där oron över att mitt barn var selektiv ändå var större än den behövde vara – för han åt ju faktiskt, och växte, och kunde trycka i sig stora mängder makaroner, köttbullar och korv. Jag behövde inte börja med att försöka få honom att ta i eller våga närma sig att slicka på en ostbåge.

Så vad räknas som selektiv? Det finns förstås olika definitioner och diagnoskriterier men en riktlinje jag stött på i mitt jobb är att selektiv är en person som äter max 10 olika saker. Med olika saker menas olika sorters makaroner, olika sorters bröd, olika sorters köttbullar. Om man till exempel äter all sorts pasta så har man redan där kommit upp i 10 olika saker och kan inte riktigt räknas som selektiv. Den typen av riktlinjer ska man inte använda för att förminska svårigheterna hos en person som äter lite fler än 10 saker för det kan förstås fortfarande vara ett stort problem. Men för mig kändes det lite skönt att ha som ett riktmärke för att oroa mig lite mindre.

Mitt barn har nämligen alltid ätit mer än 10 olika saker för han har ätit några olika sorters pasta (men inte alla) och några olika sorters bröd (2-3), han har ätit några olika sorters köttbullar (men de får inte vara för stora och kryddningen måste vara rätt), hamburgare av nästan alla sorter så länge det bara är ketchup på, både räfflade och släta pommes frites, pannkakor och korv med bröd. Och choklad och bullar! Det är de säkra rätterna. Förutom det har han ett antal rätter som kan gå ibland eller delvis. Och så en del saker som gick en period och sen har försvunnit. Som till exempel att det gick att lägga en skiva kalkon på smörgåsen i några veckor efter att han fått det hemma hos sin kusin, men sen försvann det igen och återgick till ingenting eller bara smör.

Ofta har de där tillfälliga – och oväntade – rätterna introducerats genom ett besök hos någon han tycker om eller som med den kallrökta laxen genom att han var så hungrig på ett släktkalas att han provade det som jag pekade ut som mest troligt att han skulle tycka om. Sen åt han kallrökt lax i flera månader!

Så jag tror att det stämmer att han befinner sig till höger om mitten av skalan om de som äter allt befinner sig längst till vänster och de som äter inget befinner sig längst till höger. Men han är inte allra längst ut.

Jag har två stora fördelar när det gäller att förhålla mig till mitt matselektiva barn. Det är

  1. Jag är logoped och har jobbat med barn med ätsvårigheter. Förutom det har jag jobbat mycket med barn med motoriska talsvårigheter och en ganska stor andel av dem är också matselektiva. Så jag har haft många att lära av.
  2. Jag är också matselektiv.

När jag var liten var det väldigt mycket som jag inte åt. Jag åt inte någonting som var blandat, jag åt inte någonting som var rosa, ingenting som hade ett äckligt namn (som tex “pastej”), ingenting som var grönt, ingenting som hade lök i sig, ingenting med svampig konsistens, ingenting som inte såg gott ut. Enligt mina föräldrar levde jag en sommar på Finn crisp med smör och morotssaft.

Jag kan fortfarande inte med svampiga konsistenser och saker som gröt kan jag liksom inte röra i munnen utan jag måste svälja allt på en gång om jag inte ska kväljas. Men jag äter blandade saker och jag tycker väldigt mycket om saker som är gröna och jag äter gärna en hel grillad schalottenlök. Jag vill helst att saker ska vara krispiga och välstekta, men det är ju faktiskt inget problem för en vuxen som kan välja själv.

Man skulle ju kunna tro att det är negativt att jag själv är selektiv – och det är det kanske så tillvida att jag inte visar att man kan äta allt. Men jag tror det uppvägs av att jag har väldigt mycket förståelse för hur det är att inte kunna äta något.

Och det är en viktig sak att komma ihåg – barn låter inte bli att äta för att det är kul eller för att de är trotsiga eller vill bråka – de låter bli att äta för att de inte kan äta. Min sambo som inte är selektiv kan ha svårt att sätta sig in i det här men man kan faktiskt må fysiskt illa av att bita i en svampig konsistens. Eller när man har grötkladd i munnen. Det är som när andra ryser av en nagel mot svarta tavlan eller gaffelgnissel mot tallriken, det känns så himla obehagligt i kroppen och man låter bli att äta det för att det faktiskt inte går. Och man måste få lov att låta bli!

Jag har faktiskt alltid fått lov att låta bli och det är jag tacksam för. Jag tror att jag har ett mycket mer avslappnat förhållningssätt till mat för att jag sluppit. Så det har mitt barn också fått, precis enligt rekommendationerna alltså, och det för att jag vet att det vore lika illa att tvinga honom att äta vissa saker som att tvinga någon annan att lyssna på gaffelgnissel i flera timmar.

Det handlar helt enkelt om att förstå att det kan finnas perceptuella och/eller sensoriska anledningar till att en person inte äter vissa saker. Känseluppfattningen är inte exakt likadan hos alla. Vissa har en bättre och vissa en sämre sensorik. Vår upplevelse av det våra sinnen förnimmer är inte den samma. En del blir otroligt störda av höga ljud, andra av blinkande ljus, andra av lukter och vissa av smaker och del av känselintryck som hur det känns när tänderna går genom en viss konsistens. Vi är olika men jag tror att de flesta har någonting som triggar dem som alla andra inte förstår.

Den andra fördelen, den att jag är logoped har gjort att jag hittat på några lekar som fungerat för oss så att jag kan hjälpa mitt barn att äta fler saker. Och det går framåt! Inte med raketfart men med två hopp fram och ett hopp bak. För bara två veckor sen tog mitt barn ett grönkålschips och stoppade i munnen! Han spottade visserligen snabbt ut det igen och tuggade aldrig på det men han stoppade medvetet och frivilligt in det i munnen utan att någon ens bett honom om det! Det kallar jag framsteg även om han fortfarande helst äter bara makaroner och köttbullar med ketchup.

Så, nu ska jag försöka dela med mig av hur vi jobbar för att våga äta mer.

Att laga mat tillsammans rekommenderas ofta, så också av mig. Men det är viktigt att man lagar maten utan krav på att äta den. Det handlar om att bara se, känna lukten av och vara i närheten av maten, och tillslut, efter lååååång tid kan det (kanske) väcka intresset för att smaka.

Att smaka är fantastiskt modigt när man upplever det man smakar på starkare eller annorlunda än andra. Mitt barn har ett luktsinne som en blodhund och jag tänker att det måste påverka hans upplevelse av smaker, kanske smakar det mer för honom. Så när han smakar är han modig. Att han smakar är inte det samma som att han tycker om det. Ibland (ofta) är det lätt att vilja säga “det var väl inte så äckligt som du trodde!” eller “nu ser du hur gott det var, precis som jag sa” men jag tror att det är lika bra att hoppa över de kommentarerna, för det är inte alltid så lätt att genast erkänna att något var så gott, eller ens att känna direkt att det var så gott. Om det går åt energi för att våga så kanske det inte finns energi kvar till att känna efter om det var gott eller inte. Och om det smakade gott på riktigt så vågar han antagligen smaka igen någon gång och då får jag svar på min fråga. Så om jag kommenterar låter det “vad modig du var som provade”.

 

För oss har det också varit positivt att odla maten och att plocka den tillsammans. Återigen utan krav på att smaka. Men det var faktiskt väldigt intressant att smaka på potatisarna som vi plockat upp, och ja nu för tiden äter mitt barn faktiskt potatis inte bara i pommes-form utan även kokt och stekt! I alla fall ibland, om den är nykokt..

 

Att plocka bär tillsammans kanske till slut ger lusten att stoppa ett i munnen. Men skippa uppmaningarna, hoppa frågorna, bara plocka hinken full och ät själv om du tycker om det.

Rekommendationen är: var en modell! Jag modifierar till att om du tycker om det så ät det och var en modell. Du kan också vara en modell genom att utan dramatik berätta om det är så att du inte tycker om det och inte vill smaka. Men kommentarer av slaget “jag har redan smakat så jag vet att jag inte tycker om det men du har inte smakat så du vet inte” är knappast hjälpsamma för det vet kanske barnet visst: maten kanske ser så oaptitlig ut för barnet att hen vet att det inte är gott, eller luktar så starkt att hen vet att det inte är gott.  Och dessutom kanske barnet inte skulle kunna erkänna något annat ändå om hen tvingades att smaka. Det här är också varför man måste försöka låta det få ta tid!

Det kan ta tid att känna om det var gott och om en vill ha mer. Ibland behöver det gå många gånger och tid mellan försöken men ibland handlar det om tid under en måltid. Det här har vi behövt prata om i vår familj, att alla får ta lite i taget så att det finns kvar om någon vill ha mer precis i slutet. Till exempel när barnet vågat smaka på en liten bit marinerad kyckling och det krävs 20 minuter innan han kan uttrycka att kycklingen var god och fråga efter mer – då är det himla dumt om om resten av familjen redan ätit upp alla kycklingbitarna..

 

Smaka-spelet!

När mitt barn var ungefär 4 år fick han ett Bamses Gymnastikspel. Man slår en färgtärning, drar ett kort med färgen man fick och utför rörelsen på kortet.  Om man klarar att göra rörelsen får man en motsvarande färgmarker. Först till fem marker vinner.

 

Jag tyckte att tärningen och markerna kändes enkla så jag uppfann Smaka-spelet. Fem glas i olika färger med olika ätbara saker i. Slå tärningen, “smaka” på det som är i glaset och få en marker om du klarar det. Att “smaka” kan vara att slicka på, lukta på, bita i eller äta upp. Första gången vi spelade Smakaspelet valde jag tre saker mitt barn gillar och två som är sådär, men ingenting helt nytt eller äckligt. Det blev genast poppis och ganska snabbt ville barnet vara med och välja saker. Till min förvåning valde han saker som han inte alls tycker om (eller rättare sagt aldrig smakat på) som sallad och oliver. Han verkade tycka att det var riktigt spännande att välja de där äckliga sakerna och så få “vinna över dem” genom att det räckte att bara ta i dem och lukta på dem. Andra gången kunde han kanske tänka sig att slicka på dem och så småningom stoppa i munnen och spotta ut. Ett drygt år senare stoppar han regelbundet körsbärstomater i munnen och biter i dem men spottar sen ut. Andra saker som en ny sorts frukostflingor och torkad mango har lagts till i repertoaren.

För mitt barn tror jag att det är så att han vill försöka men han får ångest/panik av att tänka på att göra det. Det känns så himla läskigt. Jag tänker mig att det handlar om den inre konflikten att vilja våga och vilja uppfylla andras förväntningar men inte kunna förmå sig till det. Som när vi står med kallt vatten upp till midjan och säger “jag ska doppa mig, jag ska.. nu.. nu..” men samtidigt fasar för att omslutas av allt det kalla. Fast starkare. För tillslut simmar vi ju ut i vattnet och tycker om det (kanske).

Nu när mitt barn är lite större uttrycker han det såhär: Jag vill men kroppen säger nej. 

Och då får vi nog ge kroppen tid att komma ikapp viljan.

Att alltid ha en “nödutgång” har hjälpt oss föräldrar att bemästra oron i förhållande till frustrationen över att behöva ta fram annan mat till barnet eftersom han inte äter det som står på bordet. Det är lätt att känna att barnet får bestämma för mycket när han inte vill äta någonting av maten och det slutar med att vi tar fram flingor eller en rund smörgås med smör istället. Det känns lätt som en maktkamp och alla “råd” som andra gett en (och andra älskar ju att ge råd) som att “om ni bara inte erbjuder något annat så kommer han ge upp tillslut” eller “mina barn fick inte lämna bordet förrän de smakat och nu går det minsann helt fantastiskt” poppar upp och gnager även fast man egentligen vet att det är kassa råd som rör barn som aldrig haft något problem med ätande.

För att slippa den frustrationen har vi alltid knäckebröd (den enda variant som mitt barn äter) och smör framme som en del av måltiden. Det betyder att man kan äta av det som serveras (så vi behöver inte skapa maktkamp där), det blir förutsägbart och vi vet att han i alla fall äter något. Och ingen behöver känna att de misslyckas, varken barn eller föräldrar.

Lura inte ditt barn är en läxa jag fått lära mig.. Det är möjligt att det går att lura i vissa barn saker ovetandes men då tror jag att de barnen inte är matselektiva. För ett blodhundsbarn plockar ut en bön-makaron bland 20 vanliga, han känner 1 tsk sockerfri ketchup i ett hav av vanlig och han tycker inte om det. Det blir inget “se nu har du ätit en massa av de makaronerna och de var ju inte äckliga eller hur!” för de var äckliga och jag bröt mot ärlighetskontraktet. Det är bara att be om ursäkt.

Mitt barn är däremot öppen för resonemang. Nu är ju barn olika och har olika förmågor och är i olika åldrar. Resonemangen måste förstås motsvara barnets förmåga att förstå, men eftersom jag har en verbalt stark unge som uppskattar regler och tydlighet så har vi, ofta med hjälp av bilder och ritprat kunnat komma överens om det som var viktigt. Att äta bönpasta blandad i annan pasta är för övrigt inte det minsta viktigt, men vi kunde komma fram till att det skulle gå bra att ha med bönpasta separat i smaka-spelet. Och vi kunde resonera om att om man äter sockerfri ketchup så kan man få mer ketchup, så man kan välja att få mer av den till allt. Den vanliga ketchupen kan man inte få lika mycket av eftersom den är så söt och då blir det lite som att äta godis hela tiden. Mitt barn valde att äta mindre (med relativa mått mätt) av den vanliga och vad skulle då poängen vara att kräva att han skulle äta den sockerfria?

Det är viktigt att fundera över vad som faktiskt är viktigt. Och om det är så viktigt att det är värt att riskera något för. Jag hade inte försökt med eller resonerat om socker i ketchup när mitt barn var 2 eller 3, men vid 4,5 år var det så stabilt att vi kunde fundera över att minska mängden ketchup. Men fram tills dess fick han dränka in det mesta så mycket han ville för att äta med ketchup är bra mycket bättre än att inte äta alls.

Andra saker är viktiga tidigare. Som många andra matselektiva barn blev mitt barn lätt förstoppad och eftersom inga andra medicinska förklaringar fanns till det fick han äta Movicol för att hålla magen i balans. Under lång tid drack han det i stark äpplejuice varje dag, men under en semester fick vi inte tag på så koncentrerad äpplejuice så smaken av medicinen blev mer framträdande. Då gick det förstås inte att få i honom Movicolen och följden blev förstoppning och behov av lavemang till slut. Inte trevligt för någon.

När vi kom hem gick det inte längre med den vanliga äpplejuicen heller. Men eftersom man inte kan gå runt och vara förstoppad, både för den framtida tarmhälsans skull och för att det är ännu svårare att äta om man har ont i magen så behövde vi ju lösa det på något sätt. Lösningen blev att han fick välja mellan medicin eller att äta av min hemmagjorda kefir. Barnet valde kefir. Det är ungefär som filmjölk fast med fler bra bakterier i och filmjölk hade han ätit förut ett tag så det kunde kanske gå. Sakta kunde vi tillsammans byta ut den vanliga filmjölken mot kefiren, som är lite surare, matsked för matsked blandad i den vanliga filen. Till sist kunde han äta den ren och magen blev som den skulle med bra bakterier. Vi behövde förstås påminna om det där valet ibland, och prata om magen, och prata om medicinen, och prata om att det ju inte var roligt när det behövdes lavemang, men ibland är det faktiskt så viktigt att man inte kan avstå.

Muta inte! Är också en lärdom som inte kom gratis, och ärligt talat behöver jag påminna mig om den ganska ofta för det är så lätt att mutorna slinker ut! Men när ett barn är selektivt och känner sig pressad, kanske får ångest av tanken på att äta, så blir mutorna lätt helt absurda: “om du bara äter den här ärtan så kommer du få TOLV glassar och TIO kexchoklad! Bara ät EN liten ärta snälla!!!” Kanske inte riktigt så men inte så långt ifrån..

Om jag tycker att insatsen barnet måste göra är liten medan barnet tycker att insatsen är stor så blir det lätt tokiga satsningar som ingen vinner på. Och barnet blir ju ledsen för han vill ju ha tolv glassar och tio kexchoklad – det är bara det att insatsen som jag tycker är minimal är inte minimal för honom. Kroppen säger nej! Han kan inte äta ärtan och så förlorar vi båda två. Och hur viktigt är det egentligen att äta en ärta?

Jag hemfaller inte så ofta till mutor om mat längre men jag gör det allt för lätt om andra saker, men mitt barn är inte mutbart så en kan fundera över varför jag inte slutar. Det är väl en till lärdom: om det är svårt för mig att ändra mitt beteende så är det minst lika svårt för mitt barn. Och förstås lite till för jag är ju vuxen och kan resonera om mig själv på ett annat sätt än vad han kan.

Och sen då, när man har smakat och lekt, hur gör man då för att behålla maten på menyn? 

Att försöka se till att rätter inte försvinner är inte så lätt. Jag undrar om det är här man också märker skillnad på barn som är “verkligt” selektiva och barn som bara inte gillar allt: att för vissa barn försvinner rätter från menyn till synes utan något tydligt skäl. Från en dag till en annan har mitt barn slutat äta yoghurt, en viss sorts flingor, lax (i alla former), ost, skinka, lingonsylt med mera. Vissa saker har bara funnits på menyn under en viss period (som pizza som hastigt seglade upp och sen försvann) medan andra saker (som flingor) har stått på menyn i flera år innan det plötsligt inte är gott. Jag vet faktiskt inte vad det beror på. Men för att behålla saker på menyn har två saker funkat för oss:

Appen POOW och “matkontrakt”. Jag ska beskriva dem nedan men jag vill förtydliga att det här är vad som funkar för oss och det är inte alls säkert att det funkar för andra. Det är viktigt att ätande inte blir förknippat med tvång eller måsten, för vi vill ju att barn ska äta för att de är hungriga och av fri vilja och helst med lust och njutning också om det går. Så beroende på barnets ålder, förmågor och vilja kommer olika verktyg vara olika bra.

 

Appen POOW är om man frågar mig rätt tråkig. Den fungerar så att man tar kort på en tom tallrik och sen på en tallrik med mat på, sen ställer man in hur mycket av det på tallriken som ska ätas upp och så suddar man successivt bort det man ätit. När man suddar åker det energi till ett batteri som tillhör superhjälten POOW. När batteriet är laddat kan POOW hjälpa till att rädda katter, dra upp en häst, bura in en tjuv osv i korta, inte särskilt spännande animerade snuttar. Tycker jag då, mitt barn tycker att den är toppen. Vi provade appen första gången mellan 3,5-4 år och ganska fort blev den populär hemma hos oss.

 

Vi har dock aldrig använt den för att smaka på någonting nytt, för jag tror att det skulle generera press för mitt barn – han vill ju se äventyret i slutet och tänk om han inte skulle kunna äta upp så mycket som behövs, det skulle ju göra honom ledsen! Utan vi har använt appen för att behålla saker som har funkat förut, alltså saker som vi vet att barnet inte tycker är äckliga även om han kanske inte är särskilt förtjust i dem just nu. Vi har heller aldrig krävt att vi ska använda appen utan det har varit ett förslag: “vill du att vi ska ta fram plattan?” vilket han vill för det mesta. Barnet får själv ta kort och han får själv välja hur mycket han ska äta och han får hjälpa till att sudda (det krävs ett tvåhandsgrepp som är lite svårt till en början) och han kan därmed sudda mer än han ätit om han skulle vilja. Men det är sällan han har försökt med det, kanske för att han fått bestämma om mängd och användning själv. På så sätt tänker jag att han inte “glömmer bort” rätter som egentligen är helt ok även om de inte är så hett eftertraktade just nu. 

 

Matkontrakt kan nog låta lite hårt och leda tankarna till tvång, men det är ordet vi började använda. Och det är ett sorts kontrakt, en överenskommelse som vi gjort upp tillsammans. Att det fungerar för oss är nog för det där att han ju vill äta, bara det att kroppen säger nej. Det vi gör är att vi ritar upp maten som vi ska äta och så får barnet bestämma vad och hur mycket av det han ska äta och så ritar vi upp det som händer efteråt – det som blir som en slags belöning. Oftast är det att barnet vill gå direkt upp från maten och spela tv-spel. Nu är det alltså tillåtet att spela tv-spel ändå hemma hos oss men bara inte istället för att äta.

Vi började med de här kontrakten när mitt barn var runt 4 år och det var i en period då det var hjälpsamt att rita upp dagen och saker som skulle hända och sånt som man måste göra för att minska konflikter kring det. Alltså var det en slags scheman: man kommer hem från förskolan, man leker, vi lagar mat, efter maten ser vi på tv, sen borstar vi tänderna, sen läser vi saga, sen sover vi osv. Då pratade vi förstås också om varför man gör de här olika sakerna och om varför man behöver äta innan man ser på tv och innan man borstar tänderna och går och lägger sig – allt från att kroppen behöver energi och byggstenar till att det är svårt att somna om man är hungrig. Efter ett litet tag behövde vi inte så mycket scheman för dagen i stort, vi hade kanske pratat färdigt om det då, men vi fortsatte förtydliga det där med att man behöver äta för att må bra. Och så blev det ett slags kontrakt – en påminnelse: vi måste faktiskt äta något, sen kan vi spela tv-spel eller se på tv eller leka eller något annat.

Återigen har vi aldrig använt kontrakten för att smaka på något nytt, och det har varit en gemensam överenskommelse om vad och hur mycket, och det har handlat om rätter som i alla fall inte är äckliga. På så sätt har vi kunnat behålla en del rätter (gnoccigratäng, fyllda makaroner, köttfärssås) även om de inte är favoriter. Och sakta, sakta (ibland vansinnigt sakta) utökas repertoaren så att det blir fler rätter som är möjliga på menyn.

 

Länkar:  

Kloka tankar om mat hittar du hos Kajsa Lamm Laurin, författare till böckerna När ditt barn inte äter och Barn med ätsvårigheter.

Feeding matters om behandling av ätsvårigheter på engelska, finns även att följa på facebook

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.