Det här med att börja skolan

Många frågor i slutet av våren och innan sommaren handlar varje år om skola och skolstart. Föräldrar till barn med talsvårigheter är oroliga för att barnet ska få problem med kompisar, att skolan inte ska hjälpa till, att de nya människor som barnet nu ska möta inte kommer förstå barnet. Men också om barnet kommer bli utpekat och behöva gå iväg och få särskilda insatser och hur man kan jobba med barnet i gruppen. Här tänkte jag försöka skriva ner mina svar på de frågorna. Givetvis behöver insatserna vara individuella och ta hänsyn till varje barns styrkor och svagheter men det här är tre allmänna saker att tänka på.

1. Det är energikrävande att ha svårigheter!

Alla svårigheter ett barn har gör att hen måste försöka kompensera och anstränga sig på olika vis, det gäller oavsett om det är språkliga svårigheter, talsvårigheter, svårt att sitta stilla och koncentrera sig eller något annat. Det är väldigt mycket av våra funktioner som vi tar för givet ska fungera automatiskt men så är det inte för alla och då tar det energi.

Den som har talsvårigheter måste lägga massor med energi på att göra sig förstådd. Hen kanske måste säga ord om igen för att göra sig förstådd, hen kanske måste tänka efter före hen pratar, det kanske stakar sig och tar tid innan orden kommer ut. Och en skoldag består av väldigt mycket prat både under lektioner och under rast! Därför är det viktigt att komma ihåg att det kan vara betydligt mer tröttande för ett barn med talstörning att vara i skolan en dag än det är för andra barn.

Eftersom det är så energikrävande är det viktigt att avlasta! 

Dels kan man avlasta saker som är svårt – dvs använda bildstöd för att det är svårt för någon att minnas, eller använda tangentbord för att det är svårt att hålla i en penna. Den typen av avlastning är individuell och ska givetvis göras om barnet behöver det.

Men man kan också avlasta saker som inte är särskilt svåra bara för att det sparar energi till det som är svårt. Att ha ett bildschema över dagen för hela klassen sparar energi för många. Att använda tidshjälpmedel som visar hur lång tid det är kvar av en uppgift sparar energi för alla. Att ge tydliga och enkla instruktioner, se till att det är lugnt i klassen, att minska ljud och stökighet sparar energi för alla. Den typen av anpassningar behöver inte vara riktat just till barnet med svårigheter utan används för alla, men det hjälper till att avlasta just barnet med svårigheter så att hen orkar med allt det andra.

För att avlasta ska man också tänka på vad man vill öva och hur. Tangentbord är en vanlig avlastning för barn som inte haft så lätt att hålla i en penna och har finmotoriska svårigheter – något som är vanligt hos barn med talsvårigheter. Men ofta undrar skolan om det inte också är bra att öva på att skriva? Och det är det – men inte allt samtidigt. Så man måste tänka på att om man vill öva skrivning då övar man bara det – och då kräver man inte att barnet också ska ljuda och få ihop ord. Om man ska öva bokstavs-ljudkoppling eller att ljuda då kräver man inte att barnet också ska skriva. Man separerar det man övar på så att man inte övar alla svåra saker på en gång.

2. Träna läs- och skriv!

Barn med talsvårigheter har många gånger svårare att lära sig läsa och skriva. Inte alla, men många. Barn med talsvårigheter är också ofta väldigt hjälpta av att lära sig läsa och det är därför en viktig insats även för talet som skolan kan hjälpa till med.

Anledningarna till att det är svårt kan förstås vara flera då många barn med talsvårigheter också har andra svårigheter med språk eller kanske koncentration och uppmärksamhet. Men även den som endast har en talstörning kan få svårt med läsningen då det helt enkelt är svårare att koppla ljud till bokstav när ljuden är svåra att göra.

När man läser ska man blixtsnabbt avkoda en bokstav till motsvarande ljud. Man måste hålla ljuden i minnet och sätta ihop dem till ett ord. Men den som har svårt att sätta ihop ljud till ord – det gäller till exempel talsvårigheter där talet blir segmenterat och mödosamt – får svårare att ljuda ihop orden. Att det tar längre tid gör att minnet blir mer belastat vilket kan vara en svårighet i sig.

Fonologisk medvetenhet är medvetenhet om att ord kan delas upp i ljud och ljud kan sättas ihop till ord och förmågan att höra skillnad på ljuden och avgöra vart i orden de ska vara. Det är en viktig förutsättning för att kunna knäcka läs-koden. Många barn med talstörning har också svårigheter med fonologisk medvetenhet då det är svårare att höra skillnad på språkljuden när man inte själv kan göra dem.

Men jag skrev också att många barn med talstörning blir hjälpta av att lära sig läsa och det beror på att de då får en till sak att “hänga upp” uttalet på. Det blir en hjälp till att komma ihåg att få ihop läpparna i ordet “samma” om man vet att M låter /m/ som man gör med läpparna ihop. Det är ju det vi gör när vi läser – vi ser hur ett ord ska uttalas. Det blir ett till sinne som kan hjälpa barnet att komma på hur hen ska göra med munnen.

Man kan med fördel jobba med bokstavsljuden på det sättet – hur låter det? hur gör vi det? Men kom ihåg att barnet kanske inte kan göra rätt automatiskt och kanske har svårt att känna och sätta ord på hur hen gör. Då måste den vuxne berätta att läpparna ska ihop för att göra ljudet /m/ och att bokstaven M gör man med läpparna ihop.

Mitt råd kring läsinlärningen för barn med talstörning är att agera proaktivt! Förvänta er svårigheter och sätt in insatser – behövs de inte är det bara att plocka bort dem! Men vänta inte och se. Att ha en talstörning är en stor riskfaktor för läs- och skrivsvårigheter. Jobba med det tidigt och gläds hellre åt att minska insatserna efter hand.

Och hur jobbar man? Jo forskningen säger oss att man ska jobba länge och noggrant med kopplingen grafem-fonem, dvs kopplingen bokstav-ljud. Det gäller att nöta bokstavsljuden så att de automatiseras.

3. Det kan vara svårt att få talutrymme.

För många personer med talsvårigheter tar det tid att få fram det de vill säga. En del barn pratar på ändå men andra drar sig undan och har svårt att ta den plats de behöver för att hinna säga. Ibland – men som tur är har jag inte stött på det så många gånger – ges inte barnet talutrymme därför att de vuxna är rädda för att inte förstå. Man ber inte barnet svara på frågor för att man antar att barnet inte vill eller kan eller för att man är rädd att behöva be om upprepningar. I den situationen är det viktigt att se till att det finns tid! Och att prata med barnet i lugn och ro om hur hen vill att den vuxne ska göra om den vuxne inte förstår. Att bara hoppa över ett barn utan att prata om det kan förstås vara väldigt knäckande för självförtroendet.

I gruppen kan man jobba med talutrymme, en tal-sten eller någon annan markör kan tydliggöra vems tur det är att prata. Att prata om vikten av att lyssna på varandra och att inte avbryta kan också vara viktigt. Glöm inte att inkludera barnet som har svårigheter i samtalet innan så att hen kan vara med och bestämma vad hen vill berätta eller hur hen vill bli hjälpt av andra. En del vill berätta om diagnosen, andra vill inte det. De flesta vill inte bli avbrutna och vill inte att andra fyller i, men alla är olika.

 

*Tidshjälpmedlet på bilden heter Timetimer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.