Flerspråkighet

Det finns många myter och föreställningar om flerspråkighet. Det råder också en del förvirring kring vad man menar med flerspråkighet och vem som är flerspråkig. Vi börjar därför med definitionerna:

jakobfarmor2

 

 

Flerspråkig är den som kontinuerligt exponeras för mer än ett språk.

Det kan vara den som har föräldrar som talar mer än ett språk, den som har föräldrar som enbart talar ett annat språk än majoritetsspråket i det samhälle personen bor och det kan vara den som bor i ett samhälle där mer än ett språk talas av alla.

 

 

 

 

Majoriteten av jordens befolkning är flerspråkig. I många länder talas 2-6 olika språk, i länder som Kina talas långt fler olika språk och dialekter.

Det är inte alltid lätt att skilja på språk och dialekt. Olika språk kan ibland vara mer lika varandra än olika dialekter inom ett språk. Tex är svenska och norska lika varandra trots att de är olika språk, kanske mer lika än utpräglad gotländska och en lokal skånska. De flesta känner ingen oro för barn som har en förälder med gotländsk dialekt och en förälder med skånsk, men familjer där föräldrarna har olika språk vittnar ofta om oro från omgivningen för att barnen i familjen ska få språkliga svårigheter.

En annan förvirrande faktor när flerspråkighet diskuteras är att endast logopeder, språkvetare, talpedagoger och andra som studerat eller arbetar med språk och tal faktiskt skiljer på olika språkliga förmågor. För lekmän klumpas ofta förmågorna förståelse, ordförråd, grammatik och uttal ihop vilket kan göra det svårt att tolka de många studier kring flerspråkighet som finns.

En vanligt myt är att flerspråkiga barn är språkligt “senare” än andra barn. Kanske beror myten på en feltolkning av forskning som visat att flerspråkiga personer ofta har ett mindre ordförråd än enspråkiga personer om endast deras gemensamma språks ordförråd jämförs!

Alltså om man jämför Monica som talar arabiska och svenska med Esther som talar enbart svenska och mäter storleken på Monicas svenska ordförråd och Esthers svenska ordförråd så är det troligt att Esther har ett större ordförråd på svenska än vad Monica har. Men det betyder inte att Monica har ett mindre ordförråd totalt! Tvärtom har många flerspråkiga personer ett lite större totalt ordförråd än enspråkiga personer.

flersprakighet

En flerspråkig person har dock ofta inte samma ord i sina olika ordförråd. Det beror på att de olika språken ofta används i olika kontexter. Monica talar tex arabiska med sina föräldrar och kan en del hemma-ord på arabiska som hon inte kan på svenska. Hon talar svenska i skolan och kan därför en del avancerade skol-ord på svenska men inte på arabiska. Och så har hon ett gäng ord som hon kan på båda språken.

Så betyder det här att flerspråkiga barn är “senare” än enspråkiga?

Svaret är Nej. Flerspråkiga barn börjar tala i samma ålder som enspråkiga barn och barn börjar tala i samma åldrar världen över oavsett vilket eller vilka språk de omges av. Flerspråkiga barn utvecklas i samma takt och på samma sätt som enspråkiga barn, men precis som enspråkiga barn är de bäst på det språk de hör mest. Ett barn som inte börjat förskola utan är hemma med en förälder som talar ett annat språk än majoritetsspråket i samhället kommer vara bäst på språket föräldern talar hemma. Om barnets föräldrar talar olika språk och är med barnet olika mycket kommer barnet fortfarande vara bäst på det språk hen hör mest. Vilket språk som är en persons starkaste (bästa) språk kan därför variera med tiden. Ett litet barn är bäst på det/de språk som talas hemma, men samma barn kan vara bäst på majoritetsspråket när hen har kommit upp i tonåren och hör majoritetsspråket mest, i skolan, med vänner och i fritidsaktiviteter.

Om man vill veta hur bra ett barn fungerar språkligt behöver man ta hänsyn till barnets samtliga språk. För en språkutredning krävs att barnets förståelse och ordförråd och grammatik bedöms på de språk barnet behärskar. 

Vilket språk ska vi välja att tala med vårt barn? undrar många. Och många undrar också om de måste välja. En vanlig uppmaning till flerspråkiga föräldrar är att var och en i familjen ska hålla sig till “sitt” språk, en person = ett språk.

Den idén bottnar i en föreställning som var vanlig förr, nämligen att flerspråkiga personer skulle kunna bli “halvspråkiga” och att det var ett tecken på dålig språklig förmåga att blanda sina olika språk.

Men i verkligheten är det precis tvärtom. Flerspråkiga personer kodväxlar ofta, dvs stoppar in ett ord på ett annat språk än språket i resten av meningen. Det skulle kunna låta såhär:

Välj en random låt bara. 

Jag ska på fest och networka lite. 

Troligtvis använder många som räknar sig som enspråkiga meningar som dessa. Vi använder så mycket engelska i vår vardag att det faller sig naturligt för oss att kodväxla in engelska ord.

Förmågan att kodväxla visar på en god grammatisk förmåga. Ett engelskt ord som “network” stoppas in i den svenska meningen “jag ska på fest och..” och böjs då enligt regler för svensk grammatik. Det är givetvis samma sak oavsett vilka språk en person kodväxlar mellan.

Svaret på frågan är därför att välja det eller de språk som passar just er bäst. 

För någon känns det mest naturligt att tala bara ett språk med sitt barn, för någon annan känns det mest naturligt att växla beroende på situation. Viktigt att tänka på är att det krävs arbete för att lära sig ett språk, det räcker inte att bara höra, barnet måste också få samtala, fundera, bli läst för på språket. Finns det släktingar som bara talar ett språk kan det vara värdefullt för barnet och släktingarna att kunna tala med varandra och det kan vara värt en extra ansträngning att lära barnet släktingarnas språk.

Men bara för att en person behärskar flera språk kan hen inte vara tvungen att tala det språket med sitt barn. Det finns ibland föreställningar om att den som har ett annat “modersmål” ska vilja tala det språket med sitt barn, men det språket är kanske inte personens starkaste språk. Det är kanske inte det språk personen tänker på, känner på eller trivs bäst med. Därför är det svårt att komma med generella råd mer än att välja det som känns rätt för just er.

Viktigt att veta är dock att det är lättare att lära sig ett nytt språk om man har ett rikt och djupt språk till att börja med. Det är därför inte att rekommendera att föräldrar försöker lära sina barn ett språk som de själva inte är bekväma med eller behärskar. Istället blir det lättare för barnet att föräldrarna talar det språk som de kan flest ord, uttryck, sånger och känslor på. Med hjälp av det språket lär sig barnet sedan majoritetsspråket.

Barn lär sig inte snabbare än vuxna

En vanlig föreställning som nog spelar in när föräldrar får rådet att bara tala majoritetsspråket med sitt barn, är idén om att barn lär sig språk snabbare än vuxna. Det är emellertid inte alls sant.

Det enda små barn lär sig snabbare än vuxna gällande andraspråksinlärning är uttal. Barn lär sig snabbare det nya språkets språkljud medan en vuxen kanske aldrig behärskar det nya språkets ljud fullt ut. Gällande ordförråd, grammatik, förståelse vinner den vuxna andraspråksinläraren som redan har ett rikt ordförråd, en grammatisk struktur och en språklig förståelse att bygga på. Barn som gått ett par år i skola och lärt sig läsa och skriva verkar klara sig bäst om förmågorna ordförråd, grammatik, förståelse och uttal värderas sammantaget.

Så är det bra eller dåligt att vara flerspråkig?

Flera studier har visat att flerspråkiga barn utvecklar metalingvistiskt tänkande tidigare än enspråkiga barn. Det betyder att de börjar tänka om språk tidigare, tex att det finns flera ord som betyder samma sak, att ord med samma innebörd kan vara långa eller korta på olika språk, att de låter lika eller inte lika.

Att ha flera språk är förstås också positivt för att man kan prata med fler människor från andra delar av världen.

Det som kan vara problematiskt är om barn inte får tillräcklig exponering för sina olika språk, om de inte kan så mycket svenska när de ska börja lära sig kunskap på svenska och inte får hjälp att använda sitt starkaste språk för att lära sig både svenskan och kunskapen. I Sverige har man fått positiva resultat när man gjort försök med att låta barn med annat förstaspråk få undervisning på båda sina språk. Det är viktigt att alla barn får hjälp att utveckla sin språkliga förmåga på sitt eller sina språk oavsett vilket eller vilka språk det är. Eftersom det är mycket lättare att lära sig ett andraspråk bra om man har ett rikt förstaspråk är det viktigaste att varje barn får tillgång till ett språk, det viktiga är inte vilket språk.

Vad kan man förvänta sig av ett flerspråkigt barn?

Man kan förvänta sig att:

  • Barnet har samma förspråkliga kommunikativa utveckling som andra barn.
  • Barnet börjar förstå enkla talade ord under andra halvan av sitt första år.
  • Barnet börjar tala i samma ålder som andra barn, dvs runt 12-18 månader.
  • Barnet är bäst både på att förstå och att uttrycka sig på det språk det använder mest och att det kan variera i olika åldrar beroende på i vilken miljö barnet vistas i mest.
  • Barnet som är 3-4 år gammal förstår till vem man använder vilket språk.
  • Barnet inte kan alla ord på båda/alla språken.
  • Barnet kodväxlar in ord från ett språk till en mening på ett annat språk.
  • Grammatisk utveckling sker precis som hos andra barn, men olika former är olika vanliga och olika svåra på olika språk, det går därför inte att säga att barnet ska behärska samma grammatiska strukturer vid samma ålder på alla sina språk.

Vill du läsa mer om flerspråkighet kan du göra det på tex The Hola BlogSpråkens Hus eller på sidan TAKK för språket här. 

 

Torunn Liljegren, först publicerad September 2016. Uppdaterad Februari 2022.

Källor:

Håkansson, G. (2003). Tvåspråkighet hos barn i Sverige. Studentlitteratur.

Salameh, E-K. (2011). Lexikal utveckling på svenska och arabiska vid tvåspråkig undervisning. Educare 206-227.
Namei, S. (2002). The bilingual lexicon from a developmental perspective. Stockholm: Elanders Gotab.
Collier, P & Wayne, P T. (1989). How quickly can immigrants become proficient in school English? The journal of educational issues of language minority students, 5, 26- 38.
Cummins, J. (1981). Age on arrival and immigrant second language learning in Canada: a reassessment. Applied linguistics 11 (2), 132-149.

Sehlin, I. Skolinspektionen, (2009). Språk och kunskapsutveckling för barn och elever med annat modersmål än svenska (00-2008-474). Stockholm: skolinspektionen.se.

Verhallen, M & Schoonen, R. (1998). Lexical knowledge in L1 and L2 of third and fifth graders. Applied linguistics, 19 (4), 452-470.

Viberg, Å. (1996). Svenska som andraspråk i skolan. I: K, Hyltenstam (red.), Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar och minoritetsundersökning i Sverige (ss.110- 146). Studentlitteratur.