Varför tränar vi rörelser?

Under min utbildning lärde jag mig om vad man kallade fonologiska uttalssvårigheter och de processer som kan upptäckas hos barn så som velarisering, klusilering med mera och jag fick lära mig strategier för att behandla de svårigheterna – en blandning av fonologisk behandling och artikulatorisk. Under kursen i fonetik lärde jag mig hur olika språkljud görs med stämband, velofarynx, läppar osv. Men ingenstans bands egentligen uttalssvårigheterna ihop med de rörelser som krävs för att skapa tal. Och inte heller bands de enskilda ljuden samman till koartikulation vilket ju faktiskt är det vi gör när vi talar. Det är därför inte så konstigt att det krävde en omställning i tanken för att börja jobba med rörelser istället för ljud och jag har vid mina föreläsningar märkt att jag inte är ensam om att behöva göra den kursändringen i tanken. Här kommer därför ett försök att förklara varför vi behöver träna rörelser och inte ljud, det är på en gång simpelt och svårt!

En person med talmotoriska svårigheter har svårt med uttal av ord och meningar, ibland så mycket att personen har svårt att göra sig förstådd med andra. Eftersom den uppenbara svårigheten är att personen inte säger språkljuden rätt känns det logiskt att det är språkljuden personen behöver träna på. Man tänker att om personen inte får med /s/ i ord så är det bäst att börja öva på /s/ och ord som börjar på S. Men så är det inte! Vid talmotoriska svårigheter så som taldyspraxi, dysartri och talmotorisk försening är det talets rörelser som måste tränas. Varför då?

Att man tränar rörelsen “gång” när en person har svårt att gå är nog inte konstigt för någon. Ingen skulle få för sig att den som behöver lära sig gå på nytt borde öva på att lyfta foten tio gånger för att sen öva på att pendla benet framåt tio gånger och sen på att sätta ner foten tio gånger utan det känns nog logiskt för de flesta att personen med stöd får öva på hela rörelsen som behövs för att gå, dvs sekvensen lyfta-pendla-sätta ner (och förflytta vikt med mera) på en gång. Inte heller det lilla barnet som ska lära sig gå övar rörelsen bit för bit utan provar att flytta fram hela benet och foten gång på gång, och ramlar och provar igen och igen.

Egentligen är det precis samma sak med tal.

Men eftersom talrörelserna ger upphov till ljudsekvenser vilka vi uppfattar som ord sammansatta av distinkt olika ljud blir det lite krångligare i tanken. Kan man läsa och skriva blir man ofta också omedelbart medveten om hur ett ord stavas. Ljuden och bokstäverna har vi tänkt mycket på medan rörelserna hamnat i bakgrunden. Det blir lätt att lura sig att tro att ordens uppkomst alltså är ljuden som satts samman och missa steget som kommer dessförinnan (eller egentligen är det ju flera steg förstås där tanke blir till önskan om att säga något som blir till motoriskt program som färdas via nervbanor som blir till rörelser men vi kanske inte ska komplicera det för mycket..). Då kan det hjälpa att prova rörelsen själv.

Sätt samman läpparna och tänk dig att du ska säga “bi”. Säg inte ordet utan hindra dig själv precis innan du säger det och känn efter hur läpparna förbereder sig på att säga “bi”. Gör samma sak men tänk att du ska säga ordet “bo” istället. Hindra dig precis innan och känn efter hur läpparna gör nu. Gör de samma sak?

Orden “bi” och “bo” börjar med vad vi uppfattar som ljudet /b/ och vi skriver dem med bokstaven B. Våra hjärnor kategoriserar ljudet precis likadant, vi tänker oss att “bi” består av “b+i” och “bo” av “b+o”. Men gör våra läppar precis likadana /b/ i orden?

Svaret är att det gör de inte. Redan innan vi öppnat läpparna och släppt ut /b/ har de förberett sig för att göra rörelsen som krävs för respektive vokal, dvs antingen retraheras (dras tillbaka) lätt eller rundas. Tungan har också börjat förbereda sig på den vokal som kommer efter och är antingen beredd på att kontraheras fram (/i/) eller bak (/o/). Ljuden görs inte enskilt, det finns inget “b+i”. Hade läpparna separerat ljuden så skulle vi istället sagt ungefär “böhi”. Programmen för att säga antingen “bi” eller “bo” är alltså inte exakt lika.

En person med talmotoriska svårigheter har alltså svårt att göra, starta och/eller koordinera talrörelserna. Det kan gå fel på olika nivåer och för vissa innebär det både att vissa specifika ljud inte går att producera samt att de inte går att koordinera medan andra kan producera ljuden enskilt men inte kan sätta ihop dem i smidiga ljudsekvenser. För en person som kan göra ljud enskilt men inte kan sätta ihop dem är det lite som om vi skulle försöka sätta ihop vårt enskilda /b/ med /i/ till ett “b+i” – det blir inte “bi”, det blir något annat. Och anledningen till det är att ljuden bara är konsekvensen av olika rörelser, de existerar inte som specifika, exakta enheter – att de är exakta enheter har vår smarta mönsterigenkännande hjärna hittat på! Och alltså det är ju onekligen enormt praktiskt för att vi på så sätt kan ha ett ljudbaserat skriftspråk så låt oss inte klaga, det är verkligen smart att alla /b/ kategoriseras som B! Men när vi ska öva talmotorik måste vi tänka annorlunda.

Hur ska vi tänka då?

Jo först behöver vi kartlägga vilka rörelser personen har svårt med. Eftersom det alltså inte är ljud vi intresserar oss för utan deras uppkomst – rörelsen, så räcker det inte att lyssna och transkribera utan vi måste titta också (filma!). Vi kan såklart skriva upp orden också men vi behöver sen försöka gå tillbaka till vilken rörelse som ger upphov till vad för att kunna se vad som behöver tränas. Och sen behöver vi träna hela rörelsen eftersom hela rörelser är det som gör att det blir ett ord och inte bara enskilda ljud.

Så om vi t.ex. har ett barn framför oss som leker med babblare och vi noterar att “pappa” blir “appa” och “babba” blir “abba” så kan vi tänka att barnet har svårt med /p/ och /b/ i initial position. Vi kan också tänka att rörelsen som saknas i de båda orden är att börja med läpparna ihop. Så kan vi titta på barnet och se efter om det är så att hen hela tiden börjar och slutar med munnen öppen – hur blir det med ord som “napp”, “hem” och “kam” där man behöver sluta med läpparna ihop? Om det blir svårt med dem också kanske det är rörelsen “upp med käken och läpparna ihop” vi ska öva både i början och slutet.

Om det däremot går fint med “pappa” och “babba” men ord som “bobbo” blir “doddo” och “på” blir “då” så kan vi också tänka att barnet har svårt med /b/ och /p/, fast nu är det ju inte alltid initialt för det går ju bra att säga “pappa” och då kommer ju /p/ först. Vad är problemet då?

Jo i ord som “mamma”, “pappa”, “babba”, “hem”, “napp”, “mat” osv har vi rörelsen “käken upp och läpparna ihop” i kombination med “läppar isär och käken öppen”, i grunden en ganska lätt/tidig rörelse – det är ju det bebisar tränar på allra först med sitt första stavelsejoller. För att producera “pappa” och “babba” behöver man i princip bara kunna göra stämbandsljud + röra underkäken upp och ner.

Men i “bobbo”, “på”, “bo”, “mu”, “mot” har vi istället “käken upp och läpparna ihop” i kombination med “käken ganska högt och läpparna runda”. Det svåra här är alltså att gå från slutna läppar till rundade läppar i en mjuk, koordinerad rörelse. Om barnet inte kan det är det inte ovanligt att hen formar läpparna runda och gör den mest närliggande ljudsekvens hen kan åstadkomma med läpparna i rund position: “bobbo” blir “doddo”, “på” blir “tå” för då kan läpparna vara öppna och runda hela tiden och tungan får ersätta det läpparna egentligen skulle gjort – /b/ blir alltså istället /d/.

Vi behöver kartlägga ordentligt för om barnet har svårt med den av rörelserna som bör vara lättast – i det här exemplet “läppar ihop och käke upp och ner” = “babba”, “mamma”, “pappa” så är det där vi behöver börja öva. Om vi övar på den svårare rörelsen när den lättare inte behärskas ännu är det stor chans att träningen inte kommer gå så bra. Och det är här det där med listor kommer in.

Om vi har en lista med alla ord på /b/ som ett barn kan tänkas känna till då blir det ju blandade rörelser som: bobbo, babba, båt, bil, bok, ben, bibbi, bi osv. Det kan ju gå bra, men om barnet har talmotoriska svårigheter är det stor sannolikhet att vissa ord går bra medan andra är helt omöjliga. Trots att det är B i allihop. För B görs ju egentligen inte som /b/, det finns /b/-på väg mot rundning (“bo”) och /b/-på väg mot retraktion (“bi”) eller /b/-på väg mot neutrala läppar (“ba”) för att nämna några.

Saker att tänka på är:

Hur gör jag målordet och hur gör patienten målordet? Vad är skillnaden? Barns talrörelser och vuxnas skiljer sig åt men inte hur mycket som helst och mindre och mindre med tiden. Små barns talrörelser är större än vuxnas (de öppnar käken större och kan ha viss käkglidning t.ex.) men ingen ska öppna käken så mycket de kan i tal och från 4-5 år är likheten med mer vuxna talrörelser ganska stor. Efter skolstart handlar skillnaderna mest om tungrörelser samt att barns talrörelser är mer inkonsekventa än vuxnas upp till att de blir sådär i tonåren någonstans.

Åt vilket håll rör sig ordet – är det ett ord där käken ska öppnas stort, mittemellan eller litet? Är det ett ord där läpparna ska bli runda, neutrala eller retraherade? Tips här är att tänka på vokalen, det är den som avgör riktningen på hela ordet. Öva sen på den rörelsen: stängd->öppen (“ba”) eller stängd ->rundad (“bo”) osv.

Segmentera inte – öva långsamt men sätt ihooooooop orden. Om en person som har svårt med att koordinera rörelserna – att ändra programmen något så att läpparna kan sättas ihop i kombinationer med både käköppning, läpprundning, läppretraktion, tunga fram eller bak osv och att göra det i precis rätt tid – om den personen övar på enskilda ljud utan att sätta ihop dem i ord är risken att personen lär in överdrivna och ineffektiva sätt att göra ljuden och att det i alla fall inte går att sätta in ljudet man övat på i spontantal. Segmentera gör vi när vi övar fonologisk medvetenhet inför läs- och skrivinlärning, i talträning gör vi det inte!

 

Gick det att hänga med? Fråga gärna!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.