Oralmotorik är förmågan att utföra orala rörelser, dvs rörelser i och med munnen. Hur vår oralmotorik fungerar är beroende av vår anatomi, vår muskulatur, vår neurologi, koordinationsförmåga och sensorik.

Anatomi är hur vi är uppbyggda och hur olika delar sitter ihop och förhåller sig till varandra. Anatomiska avvikelser kan vara spalter i läpp, käke och/eller gom. Det kan vara bettavvikelser, dvs att tänderna sitter på ett annorlunda sätt eller att vi saknar tandanlag. Det kan också vara hur gommen ser ut även om den inte har någon spalt, den kan vara hög och djup eller smal och det kan vara kort eller stramt tungband och läppband. Anatomin är beroende av vår genetik, men också av funktion då delar som gommen och bettet utvecklas på olika sätt beroende på hur vi använder våra munnar. Anatomin kan förstås också förändras efter skada eller sjukdom.

 

Muskler har vi både utanpå och inuti munnen. Vi har muskler som hjälper oss att tugga och muskler som hjälper oss att blåsa, vi har muskler som rör läpparna och som lyfter näsvingarna. Inuti munnen har vi en stor muskel, tungan, som förstås är uppbyggd av flera olika delar men som rör sig som en enhet. Det finns olika sorters muskler, sådana som är främst snabba och sådana som är mer uthålliga. Musklernas funktion är beroende på tonus, styrka och innervation. Tonus är grundspänningen som finns i alla muskler och som gör att muskeln inte är helt slapp, tonusen kan vara olika för olika personer men är den för låg kallas det för hypoton och är den för hög kallas det för hyperton. Hypotoni kännetecknas av en låg grundspänning som gör att det krävs mer energi till muskeln för att den ska sätta igång och jobba. En person som är hypoton är slapp i kroppen. Hypertoni handlar om att grundspänningen i muskeln istället är för hög. Det kan även finnas spasticitet och en växlande tonus.

Tonusförändringar beror på neurologiska förändringar medan muskelns styrka handlar om just hur själva muskeln fungerar. Neurologiska förändringar kan finnas i hjärnan eller i motorneuronet som för hjärnans signaler ut till själva muskeln.

Neurologiska förändringar är ibland kända som efter en skada eller sjukdom, men ibland är de okända, som tex vid koordinationsstörningar hos barn. Det finns tillstånd som kännetecknas av svårigheter att planera eller utföra orala rörelser (eller rörelser i andra delar av kroppen) som troligtvis beror på en avvikelse i hjärnans utveckling och funktion men där vi inte vet hur den uppstått eller var den sitter. Vissa sådana svårigheter kan en del barn kompensera för när de växer medan svårigheterna kvarstår hos andra barn.

Sensorik, dvs vår känsel, handlar förstås också om funktioner i hjärnan men också hur nerverna som uppfattar känselintryck fungerar och reagerar. Vi uppfattar temperatur, smärta, rörelser, tryck, beröring och även vår egen placering i rummet (proprioception). Alla de delarna spelar in för vår motoriska förmåga. Om vi inte känner underlaget eller känner saliv som rinner på hakan eller inte känner tungans placering i munnen så blir det svårare att sitta stilla eller lära sig kontrollera saliv och artikulation.

 

Oralmotoriska svårigheter innebär att det är svårt att utföra orala rörelser så som att blåsa, smacka med läpparna, truta med munnen, slicka sig runt munnen, pendla med tungan och att växla mellan olika rörelser. Oralmotoriska svårigheter ger problem med att hantera saliv, att tugga och bearbeta mat och att lära sig blåsa ut ljus eller blåsa såpbubblor till exempel.

 

Oralmotoriska svårigheter kan vara en orsak till att barn har problem att äta.

Barn som har svårigheter med oralmotorik behöver ofta träna det. Det kan vara att träna på att hålla läpparna stängda och göra dem starkare för att förbättra munhygien, bettets och gommens utveckling och förhindra dregling. Det kan vara att träna på att tugga för att kunna bearbeta mat ordentligt eller att träna tungans rörlighet så att man kan flytta mat i munnen och rengöra tänderna. Anatomiska avvikelser kan behöva åtgärdas. Spalter opereras enligt nationella program, men även mindre avvikelser som tungband och läppband kan behöva opereras för att möjliggöra bättre rörelser för tunga och läppar.

Beroende på orsak kan träningen dock se ut på olika sätt och vid vissa sjukdomar är det viktigt att veta hur mycket och på vilket sätt personen bör träna. Därför är det viktigt att ta kontakt med en logoped som är kunnig på området så att insatserna blir rätt. För personer med sällsynta diagnoser och/eller grava oral- och talmotoriska tillstånd finns det nationella kunskapscentret Mun-H-Center som både tillhandahåller utbildningar och hjälpmedel.

 

Vad kan vara tecken på att det är bra att söka hjälp?

• Ymnig dregling efter 1,5-2 år även när barnet är frisk och inte håller på att få tänder.
• Barn som har munnen öppen under dagen och natten och verkar andas främst genom munnen även när de inte är förkylda.
• Svårt att tolerera beröring i och runt munnen, tex värjer sig mycket mot att borsta tänderna eller kan inte hantera vissa konsistenser av mat.
• Barn som inte verkar notera att de blir kladdiga runt munnen, som inte tar bort smulor och mat varken med tunga eller handen.
• Svårt att styra tungan eller att nå med den utanför munnen tex för att slicka bort mat runt munnen.
• Svårt att lära sig blåsa, spotta och smacka med läpparna.
• Svårt och/eller ovilja mot att tugga mat, eller att barnet ofta sätter i halsen.

 

 

Text och bild: Torunn Liljegren, leg logoped.