Fonologi handlar om språkljuden i ett språk och fonologiska svårigheter innebär problem med urskiljningen av språkljud. Fonologiska svårigheter kan ge svårigheter med uttal då barnet inte skiljer på olika språkljud, men det är inte den enda orsaken till uttalssvårigheter.

Uttalsutvecklingen sker precis som annan utveckling successivt. Den har sin bas i dels den auditiva diskrimineringen av språkljud, d.v.s. att barnet kan urskilja och separera språkljuden i språket, och dels i den motoriska utvecklingen av talförmågan. De båda förmågorna går hand i hand.

Forskning tyder på att barn börjar lära sig att höra skillnad på språkljuden runt 7 månaders ålder, men utvecklingen är inte så snabb och till en början är det de ljud som skiljer sig mycket åt som barnet kan höra skillnad på. Det är först längre fram barnet kan höra skillnad på närliggande språkljud som tex /s/ och /f/. Den talmotoriska utvecklingen kan du läsa mer om under rubriken Talmotorik.

De flesta barn börjar prata runt 12-18 månaders ålder. Varken deras ljudsystem eller deras talmotorik är då färdigutvecklade och de första orden drabbas oftast av en mängd förenklingar: ljuden färgar av sig på varandra så att “vovve” blir “vovvo” och orden förenklas så att “tack” blir “ta” eller “tatt” eller kanske “tata”. En annan förenkling kan vara att barnet utesluter obetonade stavelser så att tex “banan” blir “nan” och “telefon” blir “ån” eller “fån”.

När barnet blir lite större kommer oftast alla stavelser med men det är vanligt att barn byter ut ett språkljud mot ett annat. Det kan vara utifrån artikulationsplats, barnet väljer att byta alla bakre ljud mot främre så att “ko” blir “to” och “docka” blir “dotta”. En del barn väljer att byta alla de främre mot de bakre så att “docka” blir “gocka” men det är en ovanligare process.

En annan vanlig process är att byta frikativor, dvs /s/ och /f/ och /v/ mot /t/ eller /d/ så att “sol” blir “tol” och “fisk” blir “tisk”.

Den här typen av utbyten och förenklingar har sin grund i att barnet inte har den motoriska förmågan att göra och sätta ihop alla språkljud. Men det handlar också om att barnet successivt “förstår” att “sol” och “tol” inte är samma sak, det låter inte samma och betyder inte samma. När barn motoriskt kan göra ljuden men de inte blivit medvetna om skillnaden är det bristen på fonologisk medvetenhet som orsakar uttalssvårigheten. Det är dock inte ovanligt att barn har både talmotoriska och fonologiska svårigheter.

Den fonologiska utvecklingen skiljer sig mycket åt mellan olika barn. Vissa barn använder de flesta språkljud väldigt tidigt och för andra hänger förenklingarna kvar länge.

Från ungefär fyra års ålder börjar de flesta barn bryta sina fonologiska processer, de lär sig använda både bakre och främre språkljud och de lär sig producera frikativorna. Från fyra år lär de sig också uttala konsonantkombinationer så som “mjuk” och “blomma” och så småningom också de svårare s-kombinationerna som i “stol” och “svart”.

Svårast av de svenska språkljuden är de rullande r-en liksom sje- och tje-ljud som i “stjärna” och “kjol” men även vokalerna /y/ och /u/ är svåra att göra. De flesta barn har de sena språkljuden på plats runt 6-7 år men ibland dröjer det längre, upp till 8-9 år.