Att träna tal (eller nästan vad som helst)

Jag har mycket behandling i mitt logopediska arbete, antagligen mer än många andra logopeder har, i alla fall mycket mer än jag hade innan jag började jobba med barn med talmotoriska svårigheter. Anledningen till det är att talmotoriska svårigheter kräver intensiva och specifika insatser. Det funkar inte att lämna över några praxisbilder och ett spel för hemmaträning om barnet har svårt att utföra talrörelser och det funkar ofta inte att ha behandlingsperioder med pauser emellan, i alla fall inte till en början, för då glömmer barnet av rörelserna som hen övat på. Så jag har ägnat många timmar åt behandling och därför också att tänka på hur en behandling blir bra, och det tänkte jag dela med mig av här.

För det första krävs det en korrekt bedömning. Det låter ju självklart men det är det faktiskt inte, definitivt inte för “mina” barn, de har ofta tränat fonologiskt ett bra tag innan de träffar mig. Problemet med det är inte att fonologisk träning är dålig i sig, men att barnet i fråga inte har fonologiska svårigheter. Och att om barnet inte kan lyckas med övningarna så blir hen ledsen och frustrerad och vill kanske inte träna alls.

Att bedömningen är korrekt är av allra största vikt för att träningen ska kunna bli lagom svår.

Lagom svår är när barnet kan klara övningen med hjälp. Inte så lätt att hen kan klara allt på egen hand – då behövs ju inte träningen – men inte så svår att barnet bara lyckas enstaka gånger. På pedagogiska utbildningar pratar man om Vygotskij och hans proximala utvecklingszon – och det är precis vad det här är.

Om övningen är lagom svår vågar barn ofta tro på att träningen faktiskt är bra, och de vågar lita på att de som tränar med dem faktiskt kan hjälpa till. 

Det här gör en otrolig skillnad. Jag har haft barn vars föräldrar förundrats över att barnet kunnat sitta och jobba en timme med mig för hos tidigare logoped har hen inte orkat medverka mer än tio minuter och en koncentrationsutredning har varit på tal. Men då övade barnet på att säga ord som börjar på /f/ medan hen hos mig fick öva på att öppna och stänga munnen med kontroll – och det kunde hen med hjälp. Skillnaden för det här barnet var att man försökte lära hen andragradsekvationer innan hen kunde alla siffror. Jag hade också blivit okoncentrerad av det.

Anledningen till att jag tar det exemplet är inte för att nedvärdera någon annans insats men för att poängtera att vi behöver tid och möjlighet att göra bra bedömningar och att omvärdera våra bedömningar. Samt att skicka vidare för en second opinion om vi inte riktigt vet vad det handlar om! Det här är till varje arbetsgivare och till oss för att vi ska fortsätta slåss för tid, utrymme och fortbildning. Bra insatser kräver bra bedömningar!

Om man gjort en bra bedömning och lagt upp sin behandling utifrån vad man tror att barnet kan klara av med stöd så har man kommit en bra bit på vägen. Som jag sa är det min erfarenhet att barn ofta vågar lita på att man vill hjälpa till när de märker att det går att lyckas tillsammans, och då gillar de ofta att träna. Jag skulle kalla det en del av en lyckad terapeutisk allians, att barnet och jag gemensamt jobbar mot ett mål och samarbetar på vägen mot målet.

För att ytterligare förstärka den där alliansen och också känslan hos barnet att hen kan klara det som jag begär är det viktigt med beröm. Men inte bara vilket beröm som helst utan beröm med ett syfte. Det kan vara olika syften i olika behandlingar; för ett barn är det viktigt med beröm för att hen alls orkar sitta med vid bordet, för ett annat för att hen försöker, och för ytterligare andra är det viktigt med beröm för det som funkar bra.

Poängen är att det inte är särskilt givande att bara säga “bra!” – vad är bra?

Jag berömmer mycket i min behandling och eftersom jag jobbar med talmotorisk behandling låter mitt beröm ofta såhär:

“bra att du höll hakan stilla!”

 

“vilka fina runda läppar du hade nu!”

 

“bra försök! Nu provar vi att få med läpparna också”

Det här berömmet ger ett knowledge of performance, alltså kunskap om prestation. Det är viktigt för att barnet (eller en vuxen) ska kunna veta vad som var bra. Om vi inte får veta vad som var bra är det svårt att försöka göra det igen och då blir träningen inte lika effektiv.

För barn med typisk tal- och språkutveckling har de ju fått den här kunskapen om prestation genom att de har blivit förstådda. Att bli förstådd är en underbar positiv förstärkning så om barnet lät rätt eller använde rätt ord kommer hen ganska snabbt förstå att det var ett bra sätt att säga ordet på. Men för den som inte har lärt sig på det här sättet behöver vi vara tydliga med vad målet är och vad av allt de gör som är bra. Och det gäller ju egentligen all typ av träning. Var tydlig med vad målet är. 

Det kan vara lätt att tro att det är tydligt att berätta vad som inte var bra, men det är det faktiskt inte. Det krävs en ganska hög kognitiv nivå för att kunna dra slutsatsen att “eftersom det här inte var bra så borde jag göra det här istället”. Enormt svårt faktiskt om man tänker på saken! Att berätta vad som inte är bra kan fungera med en tonåring eller en vuxen, men inte med barn. Det blir bara negativt och frustrerande. Och det kan vara något man ibland måste prata med föräldrar om om de i sin frustration fastnar i “nej det heter inte sem det heter fem“. Barn vet inte vad det är vi vill om vi inte talar om det:

“Bra att du försökte! Vi ska säga fem, då måste vi använda läppen, vi hjälps åt”

Bli glad när det blir bra! Jag har haft många barn som berättat för en förälder att Torunn blev glad över att hen sa ett ord korrekt. Det kanske låter såhär:

“Gou ge ga ga ga APA!”

 

Men Torunn blev ändå verkligen glad över att vi fick till “apa”, champagnepopparglad till och med. Och jag tror det märks, och stärker den där alliansen vi har, det här att vi vet att vi tillsammans jobbar mot samma mål. Om de vet att jag blir glad så kanske de vågar prova lite till.

En annan del i att göra behandlingen möjlig att klara av och att orka med – för det är ansträngande att öva på rörelser som är svåra! – är att inte ändra så mycket så ofta. Till exempel behöver man inte byta ord hela tiden. Tvärtom är det ofta motiverande att blanda lätt och svårt så att varenda ord inte kräver lika mycket ansträngning. Att ha med ett ord som barnet nu kan säga bra ger dels repetition (och motorisk inlärning kräver massor med repetition), dels ger det lite “vila” för att det kräver mindre energi, och dels blir det ett kvitto för barnet på att hen faktiskt blivit bättre: förut var det här svårt men nu kan jag!

I min erfarenhet är det ofta inte nödvändigt att byta aktivitet särskilt ofta heller. Barn är förvånansvärt repetitiva (som många föräldrar vet efter att de läst samma bok tusen miljarder gånger). Det går bra att spela samma spel och bara variera orden man säger, eller att återanvända spel som funkat förut. En del barn ber till och med om att få göra samma saker. Några barn jag har verkar tycka att det är så jobbigt med de nya orden att de vill att varje behandling läggs upp på exakt samma sätt. Då behöver de inte lägga energi på att fundera på vad som ska hända eller oroa sig för vad de ska behöva göra.

Och för det ändamålet kan det vara utmärkt att använda ett bildstöd för att visa dagens aktiviteter, eller ett schema och tidshjälpmedel, eller att bara presentera övningarna innan man sätter igång:

 

 “idag ska vi göra x och sen ska vi göra y och efter det är det z och sen är det slut”. 

 

Allting som kan konservera energi till det som är svårt är bra, tror jag.

Men för vissa barn är det krävande att inte få vara med att bestämma, och då kanske en valsituation bör vara med under behandlingen. Om det är viktigt för våra mål att få med en viss aktivitet så försöker jag ha andra aktiviteter eller delar av aktiviteter som barnet kan få välja om hen har behov av det. Eller flera aktiviteter som kan fungera för våra mål.

I vilken ordning ska vi göra aktiviteterna? Jag har de här fyra förslagen, jag väljer ett och du väljer ett.

För en del barn är det bra med ett schema från en gång till nästa. Då kommer vi överens om vilka saker vi ska göra nästa gång och så ritar jag dem i två exemplar, ett hem för förberedelse och ett som jag sparar till nästa gång. Vissa tillfällen signerar vi dem så att alla kommer ihåg att vi var överens!

För mig är det väldigt givande och roligt att ha behandling med barn. Det finns alltid något nytt att lära och inget barn är ju det andra likt. Det är därför vi, återigen, behöver den där tiden till att bedöma, pröva, omvärdera och utvärdera. 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.