Tips och tricks
För det första så tycker jag inte om tricks. Jag har några och jag tänkte till och med dela med mig av ett idag men jag vill ändå börja med att säga att jag inte tycker om tricks.
Anledningen till det är att det i alla fall för mig för tankarna till en quick fix och tron på att ett komplext problem kan lösas på ett enkelt sätt. Och för den delen också idén om att en lösning fungerar för alla. Jag tror inte att det finns varken snabba eller enkla lösningar och jag tror inte att någonting fungerar för alla (inte ens PROMPT!!). Det jag tror fungerar för alla är riktigt bra bedömningar där vi genom att kartlägga det som fungerar och det som inte fungerar kan se vart vi ska börja jobba. Då blir det nästan som ett tricks för vi kan ibland få se riktigt snabba framsteg – men inte alltid ska vi också komma ihåg, för framgång beror på många olika variabler.
Ett annat skäl till att jag inte gillar tricks är att det finns tricks som är direkt kontraproduktiva. Det är sånt som att bita i läppen för att elicitera /f/, eller att lära ut /l/ med tungan utanför munnen. För barn som enbart har fonologiska svårigheter och som inte har några problem med sensorik, motorik, planering eller kognition så kan det förstås funka; de lyckades få till ljudet och nu har de hört det och vet hur det ska låta och så kan de börja producera det på ett effektivt sätt.
Men för barn med sensoriska, motoriska, eller planeringssvårigheter så kommer det aldrig leda till generalisering av ljudet helt enkelt därför att man lär ut ett artikulationssätt som är ineffektivt – det tar alldeles för mycket tid och kraft att göra ett bit i läppen i löpande tal för att barnet ska hinna med det! För ett barn med kognitiva svårigheter som kanske tar saker allt för konkret blir det svårare att förstå varför hen först ska göra på ett sätt och sen ska lära sig ett annat.
För barn med motoriska avvikelser/förseningar kan det lätt leda till att befästa avvikande mönster. Jag har träffat flera skolbarn med blandade talmotoriska svårigheter som tränat under flera år på att bita sig i läppen och som kan få fram vad som låter som ett /f/ i träning men det generaliseras aldrig till spontantal. De barnen har haft en outvecklad motorisk förmåga i läppar/ansikte och har aldrig lärt sig separera läpparna och röra dem individuellt utan både över- och underläpp rör sig som en enhet. Så det som händer när de biter sig i läppen är att de håller in underläppen utan att den kontraheras och så blåser de ut båda läpparna istället för att rikta en luftström i mellanrummet mellan tänder och en kontraherad mittendel av underläppen. Tänk på det ungefär som att någon försökt få dig att hålla en penna med armbågen i 90 graders vinkel mellan axel och bord, du kanske kan klara det under träningen och du kan skriva några ord men det är så ansträngande att du aldrig kommer börja skriva på det sättet när du måste skriva fort. Har du då aldrig lärt dig att skriva korrekt tidigare och den enda träning du fått är att hålla ut armen så kommer du antagligen tycka att det är skitjobbigt att skriva. Och då är det inte alldeles enkelt att hitta motivationen till att träna in ett korrekt sätt istället.
Så, då vet ni varför jag ogillar tricks!
Mitt tips är att titta noga på vad personen gör med sin mun och känna efter i din egen mun hur du gör och så försöka notera skillnaderna. På det sättet kan man komma fram till riktigt användbara tricks, som till exempel mitt trick för distinkta /s/.
Nu ska man komma ihåg att det är ett trick och därför fungerar det inte för alla. Det kommer inte fungera för barn som har stora svårigheter längre ner i den talmotoriska hierarkin (problem med tonus, fonation, käkstabilitet). Det kommer antagligen inte fungera för små barn för det krävs ett visst mått av kognitiv förmåga. Men för skolbarn som kommit såpass långt i sin talmotoriska utveckling att de nu är begripliga för andra så kan det fungera förvånansvärt bra.
Torunns trick för distinkta /s/
- Säg /i/. Överdriv inte hur munnen gör, bara håll ut ett /i/ på ett naturligt sätt.
- Känn efter hur tungan och läpparna känns när du säger ditt /i/, känn efter många gånger om det behövs.
- Säg /i/ igen, avbryt sen fonationen men håll kvar läppar och tunga precis så som du gjorde när du sa /i/. Det här kräver kognition – och övning.
- Håll kvar tungan och läpparna precis som för /i/ och blås.
- Tada!
Nu har ni fått till ett någorlunda distinkt /s/, nu måste ni öva på att känna efter hur det känns i munnen när man gör det ljudet. Ni måste också prata om att “lura hjärnan” och därför ska ni inte benämna /s/et som S ännu. Jag brukar prata om det såhär:
“Kommer du ihåg hur tungan kändes när vi gjorde blåsljudet? Prova att säga ditt /s/ så som du brukar, känner du hur tungan la sig nu? Kan du höra skillnaden? När du tänker att du ska säga S så vill din mun göra precis som den brukar göra. Det är för att hjärnan är lat och inte vill ändra på något som den redan tycker att den kan. Så nu behöver vi lura hjärnan så att den inte krånglar till det för dig och försöker sätta tungan där den brukar vara. Så vi ska öva på “blåsljudet” och olika vokaler. “
Sen övar vi på
- I+blåsljud
- Blåsljud+A
- Blåsljud+E
- Blåsljud+Y
Vi övar inte på
- IS
- SA
- SE
- SY
Om man vill lära sig mer om talmotorik så att man lättare kan komma på sådana här smarta tricks (det tog mig en del tankemöda och funderande så jag hävdar att det är smart 😉 ) så kan man anmäla sig till PROMPT-workshop i Göteborg 16-18 Oktober. Den ger en riktigt bra bas för att börja tänka motorik istället för fonologi – att inte bara lyssna utan att titta också!
Anmälan gör man här.